Ovän med manus

12 maj 2016

Relationen till mina manus har verkligen en tendens att gå upp och ner. Antingen älskar jag det, eller hatar det. Häromdagen när jag äntligen tog mod till mig för att öppna De Tidlösa tyckte jag jättemycket om det. Tänkte WOW har jag skrivit detta... Två dagar senare och jag öppnar samma manus, samma kapitel, läser och tänker ehh. Vad uselt! Allt behövs ändras. Stressen lägger sig över mig. Tänk om jag har missat hur uselt det är trots 12 genomläsningar? Ahh!!! Vad ska jag nu göra? Gömma mig bakom en sten och gråta?

Jag har inte öppnat det sen dess. Det är säkert inte så illa men den känslan... den är svår att skaka av sig. Jag tror jag har nått en punkt där jag bara måste låta någon annan läsa och komma med synpunkter. Än så länge är det bara min man som har läst. Egentligen föredrar han fantasy och Poirot, men han har faktiskt hjälpt mig med båda mina romancemanus. Jag tror nästan jag har konverterat honom nu ;)

En Förbryllad Veronica 



2 kommentarer:

  1. Den där känslan kommer alltid och hälsar på lite då och då. Det är då man ska försöka komma ihåg all positiv feedback man någonsin fått och marinera sig i den ;) Samtidigt är det ju bra att man hittar saker i sina manus som man vill göra bättre, det betyder bara att man har lärt sig något sedan sist.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt, man lär sig hela tiden något nytt och det e ju bara bra :) Läste manuset idag och det kändes redan mycket bättre!

      Radera