Upp o ner

2 apr. 2016

Den senaste veckan har varit en känslomässig berg- o dalbana. Det började med att en första refusering damp ner i inkorgen. Det var den förfärliga standardversionen, inte alls det svar jag ville ha (obviously). Efter timmars av pepp och en massiv mängd av choklad i kroppen lyckades jag komma upp på fötterna igen. Jag vägrade ge med mig. Jag är duktig och jag ska fortsätta våga.... Jag skickade in en novell till Skrivas novelltävling. Planerade för framtiden. Vilka steg jag ska ta härnäst. Det här skulle gå....

... tills det plingade till på mobilen på annandag påsk. Skymtade notisen - ni vet hur man kan se inledningen på mailet. Det var ännu en refusering. EN STANDARD! Oboy! Nedbruten fick jag gå igenom hela "tycka synd om mig"- processen igen. Där och då kände jag att jag inte orkade mer. Varför gör jag detta? Varför utsätter jag mig för den här smärtan, om och om igen? Varför prioriterar jag ständigt skrivandet framför vänner, städa, plantering, promenader, familjehäng och allt annat som man kan tänkas pyssla med under sin fritid? Varför, när det ändå bara resulterar i bedrövelse? Jag hittade inga svar. Inte ens choklad kunde hjälpa mig. 

Huvudet snurrade med frågor. Det var till sist min man som fick stopp på karusellen. Han sa; "Veronica, du måste fortsätta. Du kan inte ge upp. Vi vet båda, att det inte finns några alternativ." 

Min kloka man hade såklart rätt. Trots alla dessa negativa känslor som hör till skrivandet, osäkerheten, misströstan, hoppet som krossas osv. kan jag inte sluta. För egentligen, vad finns det för alternativ? Att inte skriva? Det är omöjligt. Dimman av förtvivlan lättar sakta. Återigen inser jag att det bara finns en väg att gå. Torkar tårarna. Öppnar datorn igen. Utan skrivandet vet jag inte vem jag är...

So here we go again...


2 kommentarer:

  1. Blä för standardrefuseringar och blä för emotionella berg- och dalbanor! :( Härligt iaf att din man är så peppande - och visst har han rätt. Älskar du att skriva finns det ju inget alternativ och förr eller senare kommer du bli utgiven, det är jag alldeles övertygad om! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Charlotte på att du tror på mig! Kram

      Radera