Konstnär eller underhållare?

9 mars 2015

I helgen läste jag klart vinnare till Augustpriset 2013 (Årets svenska skönlitterära bok): Egenmäktigt förfarande- en roman om kärlek skriven av Lena Andersson. 

Så vad tyckte jag? Ja, kort sagt är Egenmäktigt förfarande konst. Det är kluriga sammansatta meningar. Ord som man inte riktigt förstår att de kan passa tillsammans men som Lena Andersson på något sätt lyckas göra till ljuv musik. Likaså de förunderliga beskrivningarna och jämförelserna, det är konstigt, annorlunda, men ändå passar det perfekt. 

Det är helt klart konst men under alla dessa penseldrag hittade jag en bristande handling. Enligt mig var inte handlingen tillräckligt underhållande för att hålla mitt intresse uppe från början till slut. Utan jag läste klart boken för att jag tyckte den var vacker skriven. Detta fick mig att fundera kring syftet med böcker. Böcker så som Femtio nyanser av honom är långt ifrån "konst" men det funkar ändå för att det finns en handling som väcker intresse hos läsaren. Jag gillar båda typer, fast på olika sätt. Dock läser jag de underhållande böckerna oftare då det är mer lockande för mig som läsare med en handling som får mig att inte vilja släppa boken. Själv skriver jag också underhållande manus då mitt fokus brukar ligga på handlingen. Jag bemästrar dessutom inte språket på samma sätt som Lena Andersson, och om jag skulle försöka måla ihop ord på samma sätt skulle det framstå som konstigt snarare än konstnärligt. Jag jobbar därför utifrån min styrka. Och sen kan jag tycka att det behövs underhållande författare precis som konstnärliga. 

Om ni inte har läst Egenmäktigt förfarande- en roman om kärlek kan jag rekommendera den. Det är som att spendera en dag på Louvren. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar